När Japnit växte upp hade hennes pappa en avgörande roll i hennes STEM-resa. Genom att uppmuntra henne att syssla med teknik utmanade han tyst de kulturella förväntningarna. I ett samhälle där tjejer sällan uppmuntrades att göra karriär inom STEM gav han henne tillåtelse att drömma bortom traditionella könsnormer.
När jag var elva visade min pappa mig Facebooks källkod. Den dagen slogs jag av två livsomvälvande insikter. För det första häpnade jag när jag upptäckte att röda och blåa kodrader kunde nå över Stilla havet och ge mig kontakt med min faster på andra sidan av världen. För det andra förstod jag att teknik inte bara handlade om skärmar och appar, utan ett språk som kunde forma mina idéer.
Ja, många gånger. Jag kände mig ofta malplacerad som enda tjej i min datorklubb. Utan någon förebild som såg ut som jag tvivlade jag på om jag verkligen hörde hemma inom teknik. Jag pratade sällan och var rädd att bli avfärdad. Datorklubben borde ha inneburit ett hav av möjligheter, men många var utom räckhåll. När jag bodde i Delhi fick jag inte resa ensam, och till skillnad från mina manliga kamrater kunde jag inte delta på ett enkelt sätt i hackathons sent på kvällen, nattevenemang eller tävlingar utanför campus. De få evenemang jag kunde delta i fick mig att känna mig som en utomstående, med en tyst förväntning om att jag inte skulle duga.
Jag utforskade andra STEM-områden, till exempel biologi. Men det som alltid fick mig att komma tillbaka var hur mycket jag tyckte om att bygga.
När hennes lärare frågade vad hennes dröm var skrev 14-åriga Japnit: ”Jag vill bli systemutvecklare och inspirera fler tjejer att syssla med IT.” Två år senare startade hon Go Girl, ett initiativ med syftet att säkerställa att andra tjejer inte skulle känna sig osynliga eller uteslutna som hon en gång gjorde.
Jag lärde mig de flesta av mina tekniska färdigheter online. Jag brukade vakna supertidigt före skolan bara för att titta på handledningar och videor. Det jag gillade mest med teknik var hur tillgänglig kunskapen var. Allt jag behövde lära mig fanns online och allt jag egentligen behövde var en bärbar dator och nyfikenhet.
I gymnasiet var jag ofta den enda tjejen i datorklubbar och tävlingar. Ibland blev jag värvad bara för att öka gruppens mångfald. Det fick mig att ifrågasätta om jag hade förtjänat min plats, trots att jag hade klarat varenda intervju och kodningsutmaning. Det fanns möjligheter överallt omkring mig, men jag kände ofta att de inte var avsedda för mig.
På universitetet dröjde känslan kvar. När jag kom in i mansdominerade klassrum bar jag vikten av stereotyper och en tyst förväntning om att jag inte skulle duga.
Genom att grunda Go Girl förändrades min känsla av tillhörighet. Istället för att vänta på att bli inkluderad skapade jag en plats där andra kunde känna sig sedda, uppskattade, stärkta och få stöd. Idag arbetar jag, genom Go Girl, för att minska klyftan när det gäller tillgång, representation och möjligheter för tjejer inom STEM. Mitt personliga mål har nu vuxit till en organisation med över 100 volontärer som påverkar över 2 000 unga kvinnor genom utbildning och mentorskap. Samtidigt utvecklar jag ett eget nystartat AI-företag, där jag inte bara skapar teknik utan också gör anspråk på min plats i att forma dess framtid.
Du hör hemma. Vänta inte på tillåtelse att ta plats eller prata. Ta vara på möjligheter, sök upp mentorer och skapa ett eget forum när du inte inkluderas fullt ut i miljön.
Få kontakt med Japnit på LinkedIn och Instagram. För att lära dig mer om Go Girl, besök webbplatsen.
Women Who Master sätter fokus på kvinnor som har gjort enastående bidrag till ämnesområden inom STEM. Målet med serien är att hylla dessa bidrag, inspirera framtida ledare och hjälpa till att stänga könsklyftan inom teknik.
